Livet på en pinne

Ibland har man det så bra att man borde skämmas. Idag har vi varit och kört fort med Fiffin igen. Vädret var enormt soligt och vackert men ändå kallt, så rakbanan var till belåtenhet, underlaget den här årstiden brukar vara lite sisådär, och följer ni Fiffins bravader så vet ni att det lämnat en del övrigt att önska. Fiffin har dessutom varit snäll och gullig hela tiden, jag säger ju det, hon har mognat. Och när vi kommer hem så väntar vår kära hästskötare (min mor) med en underbar fika, bestående av kaffe och smörgås.

Det smakar helt underbart när man klivit upp vid halv sju-tiden och när klockan sedan närmar sig elva snåret och stallet är klart och man gjort dagens arbete och bara under tiden fått lite kaffe, ja, då smakar det helt underbart. Nu kanske ni tror att vi bara tänker på oss själva, men vi lovar vi hade även ägnat de underbara små vännerna en tanke. Först så släppte vi ut Fiffi och gav henne lite havre samtidigt som Liten fick gå in och bli lite ompysslad, detta för att de skall vänja sig vid att vara ifrån varandra en stund. Detta med tanke på Litens förestående födsel. Men dom tog det hela med ro, tack och lov. Så efter cirka en halvtimme så släppte vi ut dem bägge två och förärade dem en asp, som är deras favorit godis/sysselsättning.