Livet är inte evigt, tyvärr

Igår tog jag farväl av den bästa vän jag haft. I tjugofem år har vi delat glädje och sorg, och det finns ingen som känner mig så väl som hon, ingen har lyssnat så tålmodigt och tröstat mig så mycket som hon. Vi har vunnit lopp tillsammans, vi har haft sex föl ihop, vi har förlorat både folk och fä och gått igenom det med stöd av varandra. Och det ligger på mig att se till att hon går vidare utan att lida, det är inget lätt beslut att ta, men det är heller inte lätt att se hur åldern bryter ner och kroppen inte längre är vid full vigör.

Vi delade en morot tillsammans det sista vi gjorde, nu vilar hon mellan hagarna där hennes barn och barnbarn betar och leker. Jag saknar henne, men hon kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och genom sina avkommor.