Jag älskar mina katter av fler skäl.

Vi har drabbats av ett mindre elände, i form av en enveten och stickande doft. Sambon och jag vaknade en natt för någon vecka sedan av ett envetet krafsande/tuggande och springande strax bakom sänggaveln, inget för en hysteriskt råtträdd kvinna kan jag säga. Dock har det efter detta obehagliga uppvaknande varit lugnt. Fram till i förrgår, då en osannolik doft spred sig. Efter en noggrann genomgång av alla skrymslen och vrår så är vår kvalificerade gissning att den som väckte oss via sina rusningar i vår vägg nu inte finns här hos oss. Utan snarare ligger kvar i väggen och bildligt talat förpestar vår tillvaro.

Jag måste ärligt erkänna att jag dock föredrar en obehaglig lukt jämfört med en levande gnagare i väggen. Jag är inte så rädd och orolig av mig men när det kommer till råttor och möss är jag ett riktigt litet våp där skriken bara bubblar upp ur strupen. Denna obehagskänsla bottnar i en händelse som skedde i min ungdom. Jag gick på en lantbruksskola där jag hade en springare med mig, vi var några flickor som gjort iordning ett stall där vi hade våra vänner och där vi umgicks och hade det väldigt trevligt. Eftersom vi var unga morska och orädda så cyklade vi upp till stallet varje morgon, detta med så många vattendunkar det fick plats på cykeln, eftersom vi inte hade vatten i stallet. Och en morgon när jag skulle hämta havre i en säck för att ge en av våra springare frukost så brydde jag min inte om att tända lyset eftersom jag tyckte att jag hittade ändå. Men detta ögonblick är något som jag ångrar än i denna dag, för in i armen på min overall skyndar en liten mus, och jag lovar er att detta inte är någon angenäm upplevelse. Så idag känner jag dessa små klor på min arm vid blotta åsynen av en liten gnagare och ståpäls uppstår, och skriket bubblar upp ur strupen, detta är dock helt utom min kontroll, eftersom jag i detta fall är ett riktigt litet våp.