Jag är så lycklig, jag är så lycklig...

Jag har gjort det, efter nästan två år så har jag ridit igen. Jag har ju ett vänsterben som inte alltid vill som jag vill, därav uppehållet. Men nu när Fiffan har varit skadad och skall sättas igång så kan det passa oss båda att prova med några skritturer i sakta mak och lagom längd. Min önskan är ju att Fiffan kan bli min vän i skogen som jag kan ha som träningsredskap och terapi.

Det kändes väldigt bra när jag väl satt i sadeln, bara jag får hjälp av så skall det här nog ordna sig. Vi provar väl sommaren igenom med några turer i veckan. Jag lovar att det var helt underbart att rida igen och att Fiffan verkligen är en tjej att lita på i ur och skur, det här är något jag alltid gillat och det är ingen skillnad nu heller.

Min bästis som jag hoppas kunna tillbringa mycket tid i skogen med, och inne med förresten.