Hon är bäst

Älskade lilla Fiffan har idag burit runt snällt och rart på sin matte i vårsolen. Idag var det dags, jag har inte ridit på några år och Fiffan har inte gjort något på nästan ett år, efter sin senskada. Men idag tog vi tjuren vid hornen och sambon fick också snällt följa med som stöd. Fiffan stod som ett ljus på gången medan vi selade och jag tog mig upp i sadeln. Sen bar hon mig så snällt på en tur längst vår kära gamla körväg som dessutom inte var sig lik sa Fiffan, någon har lagt upp en massa timmer på båda sidor, läskigt sa Fiffan, men gick emellan detta klok som hon är. Detta är bara början, bättre och trevligare träning går det inte att få, och jag saknar Fiffans och mina stunder tillsammans i naturen.

Nu har vinden tagit tag i vår natur och träden står böjda, så då knäpper vi på tv:n och hejar fram de våra i skidspåret.